måndag 7 mars 2011

10 albumtips från band som lagt av

Musik är extremt viktigt - det kan nog de flesta av oss kan enas om. Och ofta blir det bara att man skriver om de senaste skivsläppen eller kommande godbitar som man ligger och väntar på - så jag tänkte använda utrymmet här till att lyfta fram tio riktigt bra skivor från band och artister som tyvärr lagt av och gått vidare, för jag tycker de är riktigt värda att lyssna på.

10. The Broken West - Now or Heaven (2008)

Indierock ifrån Kalifornien, som bröt upp så sent som för tre år sen. De hann bara med att släppa två skivor innan de bestämde sig för att gå skilda vägar, och det här är den senare av dem. Skivan är riktigt bra på ett klassiskt indiemanér och sångaren har en behaglig röst att lyssna på. Skivan gör inga vidare utsvängningar åt något håll men bjuder på mycket trevlig lyssning, och varierar mellan ett behagligt lugn och mer powerpop.
Absolut värt en lyssning.

Bästa spår: Perfect Games
Finns inte på Spotify.

9. Dismemberment Plan - Change (2001)

Dismemberment Plan skulle jag säga var lite före sin tid, för de spelade en typ av musik som antagligen skulle varit mer populär idag. Det är lite småsvårt att beskriva soundet, men jag skulle säga en halvpsykadelisk totalt oförutsägbar indierock med mycket trummor och bas. Ett sånt band som jag verkligen sörjer, för de hade definitivt mer att ge. Det här är den sista studioskivan de gjorde, och den är kanon från start till mål. Särskilt vid målet blir det riktigt episkt.
Tydligen återförenades de i slutet på förra året - men bara för livekonserter, alltså inga nya skivor.

 Bästa spår: The Other Side

8. At the Drive-in - Relationship of Command (2000)

 Lite mer åt det förbannade hållet, där hittar vi At the Drive-in. Skrik-dunka-dö-rock i sin finaste form. Det här är inget man lyssnar på när man svävar på rosa moln precis, det är argt och upprört. Och säkert också upprörande för vissa. Gruppen bildades 1994 och bröt upp året efter släppet av den här skivan. På något sätt nådde de perfektion i den här skivan och behövde inte göra mer. De här sörjer jag inte, för det räcker på något sätt med den här skivan.
Personligen vill jag inte ha på sådan här musik när jag arbetar, men det är perfekt för arga dagar.

Bästa spår: One Armed Scissor

7. Willowtree - Sofia Sofia (2003)

 Willowtree skulle jag säga är relativt okända, men var iallfall en sorts indiesynthpopgrupp från Stockholm. De släppte två album (varav det här är debutalbumet) innan de bestämde sig för att ta en paus, och det är väl väldigt osäkert om vi någonsin får höra något mer från huvudstadskvintetten. Och det är synd ändå, för även om debuten enligt mig är bättre än uppföljaren - så hade bandet mycket att ge. Fina gitarriff blandas med sköna synthslingor och sångaren har en förvånansvärt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger lite nere i halsen, men inte så att det blir jobbigt - utan snarare tvärtom.
Kuriosa om bandet är att de har fått en hatsida dedikerad till sig från ett annat band (som var lite hårdare, och tyckte att Willowtree var bögar) som hette Roaring Silence under tiden de delade replokal. Willowtree å andra sidan hade en rätt skön inställning till det hela, och när sidan försvann från nätet publicerade de bitar av Roarings Silences hatskrift på sin blogg. Kolla in den här, det är väldigt underhållande läsning. Scrolla ner lite för att se.

Bästa spår: Always the Same
6. The Robot Ate Me - On Vacation (2004)

Nu blir det konstigt. Ett sånt där konstigt band igen. The Robot Ate Me hade under sin aktiva period en stationär medlem, varav de andra kom och gick lite. Han som gjorde det mesta heter Ryland Bouchard och har vid något tillfälle blivit utnämnd till “One of the most creative and potentially scary minds of our generation”. Han gör apknäpp musik, men fan vad det är bra. Särskilt bra var det i början (som i On Vacation), för det blev bara konstigare hela tiden. Nästa skiva, Good World, hade 17 spår, men bara ett var över två minuter långt. Ryland fortsätter göra musik även idag, men har gett upp The Robot Ate Me och släpper istället konstig musik under sitt eget namn.
Själva musiken måste nog ändå beskrivas som psykadelisk experimentiell indie, och vill ni ha ännu värre är det bara att kolla upp redan nämnda Good World. Men det här räcker för mig, här finns fortfarande spår av melodier. Skivan innehåller sådana klassiker som "Jesus and Hitler", "Crispy Christian Tea Time" och "Every Nazi Plane Had a Cross".

Bästa spår: The Republican Army
Finns (oförståeligt nog) inte på Spotify.

5. The April Tears - Consume Desire (2002)

The April Tears har, eller hade, en jävla attityd. De är svenska, och sångerskan är så bad-ass man kan bli i ett litet, knappt känt synthrockband från ett vinterland. De har definitivt något att säga med sin tuffa musik, och jag diggar't. Den här skivan köpte jag för tio kronor på en utförsäljning utan att ha en aning om vad det var för något, och jag blev glatt överraskad. Skivan är gruppens andra av tre, och kom hela sju år efter debuten. Senaste skivan kom 2004, så kanske får vi se en till i år - även om det verkar långsökt.
Stundtals låter musiken som en gammal 8-bitslåt på droger. Blippiga ljud blandas med förbannade gitarrer, och även om den kanske inte är den bästa på skivan - så måste jag ändå nämna den jättearga supersynthlåten "Clone Elvis", som bara i titeln själv är värd en omskrivning. Jag skulle definitivt vilja höra något mer från sångerskan Sara Gunnarsson - sjukt bra röst med en jävla pondus. Skivan är bra rakt igenom. Kolla in!
Bästa spår: Model, Actress, Whatever

4. Lowgold - Welcome to Winners (2003)

Förmodligen Storbritanniens mest underskattade band. Lowgold spelar en väldigt deppig sorts indierock som jag är väldigt svag för. Enastående på både musik- och textfronten är det konstigt att de inte slagit större. Alla deras skivor präglas av en sorts opretentiös och ickekommersiell känsla som är väldigt skön. Vissa låtar känns definitivt som att de vore inspelade i ett garage. Gruppen har väl officiellt inte lagt av, men de har hållit helt knäpptyst i tre år nu, precis efter att deras senaste skiva  Promise Lands släpptes. Så jag förväntar mig inget mer från Hertfordshiretrion utan tipsar istället om vad som har varit. Welcome to Winners är deras andra skiva och är en riktig guldklimp. Lugn, försiktig och deppig rock som är skön för både arbete och avslappning. Dessutom går det bra att vara ledsen till.
Bästa spår: Famous Last Words
Spotifylänk till albumet.


3. Youth Group - The Night is Ours (2008)

Det Australienska bandet med den supercoole Toby Martin (som har indievärldens kanske finaste falsett) i spetsen har bestämt sig för att ta ett "extended break". Det är riktigt synd om man frågar mig, då detta är ett av mina absoluta favoritband. Framtiden för Youth Group är väl minst sagt osäker, men Toby Martin funderar åtminstone på en solokarriär.
Det här är deras fjärde och, hittills, sista skiva - och jag tycker att de växer och bevisar på nytt med varje släpp att de är (var) en grupp att räkna med. Bandet spelar en mjuk indierock med mycket falsett och är väl egentligen mest kända för att ha gjort en riktigt fin cover på Alphavilles Forever Young. Dock har de många mycket bättre egna låtar och Toby Martin är en väldigt bra textskrivare. Skulle det här vara sista skivan från gruppen ska man åtminstone inte klaga på avslutningen, för hela skivan är jättebra - men de tre sista låtarna är helt enastående.
Bästa spår: In My Dreams

2. Campsite - Names, Dates & Places (2005)

Campsite höll på med sin andra skiva och var mer än halvklara när allt gick åt helvete och de splittrades i tusen små bitar. Beskedet kom helt oväntat och utan egentlig förklaring. Synd är det också, för danskarna kunde verkligen sin sak. De gjorde en väldigt dansvänlig powerpop, med riktigt djupa inslag. Sångaren Johannes Nidam hade en känsla för både sången och låtskrivandet, och han låter ganska speciellt.
Som svensk motpart, rent musikmässigt, skulle man kunna nämna Popsicle, som på sin tid gjorde riktigt glada poplåtar med depressiv text. Ungefär som Campsite, faktiskt. Skivan är nog ganska svår att få tag på, men får ni möjlighet är det inget ni ska tveka på om ni gillar glad indie. Skivan lär vara asbillig.
Bästa spår: Lines Intact
Finns inte på Spotify.
1. Steven Lindsay - Kite (2007)

Steven Lindsay bestämde sig i övre medelåldern för att göra en skiva. Och så gjorde han det. Kite är den enda skiva han gjort, och det lär knappast bli fler. Men vilken skiva Kite är sen. Det är ett mästerverk utan dess like. Steven har en fantastiskt fin röst och en jättebra falsett, och han ackompanjerar sin sång med försiktiga trummor, trumpeter och ett lugnt piano. Han är också ganska politisk, och skriver bra metaforiska texter.

Det är en relativt lugn skiva, men den är så extremt vacker. Och ärlig. Perfekt lipmusik, misstförstå mig rätt. Har ni möjlighet så införskaffa den, men även den här är en smula svår att få tag på.

Bästa spår: Kite
Finns inte på Spotify.


8 kommentarer:

  1. Jag orkade inte lyssna/läsa igenom allt. Men fastnade för "At the Drive-in"! Fan va najs musik!

    SvaraRadera
  2. Jävlarimig vilken saftig lista, har inte hört nåt album här! Ska kolla upp de jag kan, synd att det var så många som inte var på Spotify :/

    SvaraRadera
  3. Asballt att jag inte hört talas om en enda av dessa musikanter! :D
    Kul att få förkovra sig i lite fossila toner! :)

    SvaraRadera
  4. Mirre: Härligt att du diggar AtD-i! Dom är sköna, speciellt när man är "topp tunnor rasande" som kalle Anka skulle sagt ;)

    Efraim: Åh shit, men då har du säkert en del du gillar här, vi verkar ha lite liknande musiksmak ändå! :) Det finns, förutom Spotify då, en rysk musiksida som heter legalsounds.com som säljer musikfiler helt lagligt, asbilligt. En skiva kostar typ 7 kr. Enda haken är att man måste sätta in typ 180 spänn åt gången som man sen kan handla för, men det tycker jag är rätt lugnt. Jag är medlem där - inget att klaga på ^^

    Erik: Roligt! Då har du att göra en stund, känner jag dig rätt dock så kommer du nog mest att digga At the Drive-in ;) Du gillar ju lite hårda grejer och när det skriks lite!

    SvaraRadera
  5. Satan vilket matigt och välskrivet inlägg! :) Kör grejerna på Spotify nu.

    SvaraRadera
  6. Sv: Jag kan tänka mig det :-D Ska bli jätteroligt! Och tack!

    SvaraRadera
  7. Daniel Alexander29 mars 2011 14:51

    Hurra för the Dismemberment Plan! Måste säga att det var en del av de här banden som jag aldrig ens hört talas om, vår gemensamma musikhistorik till trots, Carlkrantz. Får kolla upp Willowtree lite tror jag.

    En liten grej bara som jag tror att de flesta kanske redan känner till men som jag tänkte nämna ändå ifall någon har missat det. At the Drive-in ÄR Mars Volta. Visst, några få medlemmar byttes med det är ändå kärnan som räknas, speciellt när den är så karismatisk. Så, AtD-i => TMV för den som vill ha mer.

    SvaraRadera
  8. Tjenare Daniel, kul att du diggar't :) Det om The Mars Volta visste jag faktiskt inte, och har inte lyssnat så mkt på dom heller - minns bara att du vid ett tillfälle när jag hälsade på dig i Skara sa att "Elin lyssnar mest på lite konstig skit... typ Mars Volta". Men då är de kanske också värda att kolla upp!
    Skulle vara kul att se dig göra ett liknande inlägg nånstans, tips är ju alltid välkommet :)

    Och visst är Dismemberment Plan bäst. Time Bomb <3

    SvaraRadera